Sex är inte jogging?

Jag läser om husfrids-sex hos tex Lady Dahmer och känner mig kluven. Vet inte vart jag skall stå.

För å ena sidan så har jag varit i relationer där männen har suckat och tjurat för vi inte haft sex nog ofta. I de relationerna har jag tvingat mig själv till sex för att få slut på hans tjurande. Det är så osexigt som det kan bli, och för mig kändes det väldigt jobbigt. 
Men å andra sidan så tycker jag inte det behöver vara en biggie att ha sex när man inte är så sugen initialt. För varför ses sex som så väsensskilt från andra aktiviteter? Jag vet att det är väsensskilt för att samhället gör det till det, men jag tror inte sex är det till sin natur. Att ha sex med någon ses inte som samma sak som att tex jogga med någon, basta med någon, massera någon – även om alla dessa aktiviteter involverar kroppen. Jag förstår att vi inte kan bortse ifrån samhällets idé om sex som något mystiskt, privat och väldigt reglerat (ha sex si, men inte så, så ofta men inte för ofta, med en gift partner, men inte för många olika partners osv). Och speciellt naturligtvis den kvinnliga sexualiteten. 

Men jag hade önskat att vi kunde jobba mot att ta ner sexet från en piedestal. Se det som en kroppslig aktivitet som vilken som. Jag önskar vi kunde rycka på axlarna åt den som låg runt mycket med olika personer. Och i förlängningen också till tex de kvinnor som visar brösten på badhuset (för nog är det besläktat: sex är något speciellt, privat och den nakna kroppen hör till sex, dölj den). Och sluta tycka att sexuella övergrepp var något oerhört skamligt och nått vi ska hålla tyst om, när andra typer av våld (ex överfallsvåld) inte är det.

Åter till husfrids-sexet. Jag har själv sex ibland med min partner utan att jag är sugen själv. Han skulle aldrig tjata eller tjura till sig sex, det är inte som jag ”ger efter” för honom. Hade jag känt mig tvingad hade det varit en annan sak. Men eftersom jag försöker ha en avslappnad relation till sex, att det inte behöver vara en big deal, så ser jag inte i min privata sfär sex så annorlunda än massage. Även om resten av samhället gör det.

Jag vill poängtera att jag inte säger att jag tycker andra kvinnor skall ta efter och ”släppa till”. Det jag säger är att det också kanske handlar om en grundinställning till sex? Hela samhällets syn på sex som något så extremt laddat med värderingar: romantiskt, vackert, syndigt, smutsigt, heligt… 

Det är inte så enkelt som att bara strunta i allt det som laddar sex. Men i min lilla bubbla så försöker jag strunta i det.

Men jag är som sagt kluven. Borde jag bara helt låta bli sex om jag inte är grymt upphetsad? Lurar jag mig själv? Är jag ett offer för patriarkatet? Är sex till sin natur något annat än andra kroppsliga aktiviteter?

Annonser

Suck.

Mår inge bra. Psykiskt. Grät en skvätt imorse, och har som en liten orosvind i mig. Funderar på om jag ska ringa vårdcentralen. Funderar på om det kan vara sköldkörteln. Funderar på om jag behöver prata med någon? Eller om det är såhär den kan vara utan sömn, med bebis som kräver sitt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Avvakta några dagar antar jag. 

Amningsstrejk…

Det är ju ironiskt att jag skrev om mat med tvång/som straff. Min bebis har nämligen börjat amnings-strejka. Det har han förvisso gjort i kanske 3-4 veckor nu, men det är först nu det börjar bli riktigt tufft eftersom det känns som mer än en fas efter så lång tid. Och det är ju så lätt att säga en sak eller ha en ståndpunkt, men så svårt när det väl händer en själv.

Min bebis äter bra på natten, men strular dagtid. Han skriker,  vrider sig eller bara vill göra något annat vid bröstet. Men ibland går det, ofta efter flera försök (jag tvingar honom inte, utan erbjuder några gånger, gör något annat, erbjuder igen osv). Han går upp i vikt som han ska.

Men detta håller på att bräcka mig. Jag känner mig dålig, avvisad, frustrerad, nedstämd, rådvill, ensam, som en dålig mamma… Egentligen handlar inte rädslan främst om att han inte får näring (som sagt, han går upp i vikt) utan om att vi måste överge amningen. Jag vill amma i minst 6 månader. Jag tror att det är det bästa för min son (respekt till alla som har annan lösning). Men jag kommer gå under om detta fortsätter, det är så psykiskt påfrestande! 

Nästa helg åker vi iväg ett dygn. Han är väldigt svår (/omöjlig) att amma lite sådär spontant på allmän plats. Så det stressar mig än mer. Jag vill inte åka som det känns nu. För bebisens skull. Och ikväll bråkade jag och min partner om detta för det känns som jag inte får något stöd eller att han ens lyssnar på mig ang detta som påverkar mig så djupt.

Imorgon skall jag i alla fall ringa Amningsmottagningen och se om jag kan få råd.

Suck…

***

Uppdatering:

Jag ringde Amningsteamet i Malmö och de sa att det var helt normalt. ”Den där lilla bebisen som ligger lugnt vid bröstet finns inte mer, han är stor nu!”. Sån hård sak att säga (egentligen inte kanske, men ni vet, hormoner och bräcklighet). Hon sa att han kommer vilja titta på allt annat, och att han är jättebra på att amma i sig snabbt vad han behöver. Så det som behövs är att jag skall försöka lugna mig! Skall fundera över vad jag kan göra för att inte påverkas så mycket av detta.

Mat & barn

Här om veckan var vi i affären och stod och valde vårt lördags-godis, jag och min sambo. Bredvid oss stod en mamma med sina två barn. Pojken (ca 6 år) plockade godis, men inte flickan (ca 4 år). Flickan sa att hon tyckte om surt godis, mamman sa med sträng röst ”du vet att du inte får något godis, för du åt inte upp din middag”.

Mamman genomförde alltså hotet ”ät upp, annars får du inget godis”. Det gjorde så ont i mig att se detta. Klump i magen. Mammans föräldraskap handlade helt klart om att föräldern säger, barnet lyder. Att inte äta var trots från barnets sida. Och skulle straffas.

Jag och min partner har pratat en del om hur vi vill fostra vår son. Hur mycket skall barnet få bestämma? Något som vi är överens om är att sådant som gäller det som barnet själv vet bäst, måste barnet få bestämma. Tex om man är mätt eller hungrig. Har man ätit halva portionen och är mätt, ska man inte tvingas äta resten. Minns ni hur fruktansvärt det var att bli tvingad i mat? Mycket värre än idag som vuxen. Jag tror bl.a. det beror på att som barn var man mer in tune med sina behov. Idag äter jag oftast efter klockan snarare än efter hunger. Frukost sker vid denna tiden, lunchen denna…

Sen förstår jag också att mat kan vara makt/kontroll för barn. Men jag tror man förvärrar barns maktutövande genom att tvinga dem att äta. 

Undrar hur barn som blir straffade genom mat får för inställning till mat? Blir det något positivt, avslappnat, mysigt, ångestladdat?

Svårt att vara tjock

Jag får sätta en triggervarning på detta inlägg. Jag skall skriva om viktnedgång och viktuppgång. Om du inte mår bra av att läsa om sådant, hoppa över.

När jag skrev in mig på mvc första gången som gravid vägde jag 68 kg. Jag är 167 cm lång, så jag var normalviktigt. När jag blev gravid hade jag gått ner i vikt aktivt, så från att varit fet så vägde jag 63 kg.

Jag tror jag vägde 90-92 kg dagen mitt barn föddes. Nu väger jag 75 kg, 4 månader efteråt. Jag har inte bantat eller gjort nått konstigt.

Å ena sidan har jag aldrig varit så bekväm i min kropp som jag är nu. Jag kan visa min mage för min sambo helt avslappnat. Det har jag aldrig kunnat innan med någon. Jag tycker om min kropp, den klarade graviditeten så himla fint. Och att amma. Jag har bestämt mig för att bära bikini i sommar. Det har jag aldrig gjort tidigare.

Å andra sidan mår jag så dåligt i min övervikt. Och jag fick en sådan aha-upplevelse om varför idag. Det är för att jag kopplar ihop fetma med en så dålig period i mitt liv.

En period när jag just gjort slut på ett förhållande. Jag jobbade sönder mig, blev utmattad och deprimerad. I den vevan började jag äta en medicin (Lyrica*, ät inte den!) och gick upp övet 20 kg i vikt. Jag vägde nog 85 kg. Jag drack för mycket alkohol, jag sökte kärlek på ett destruktivt vis, jag blev avvisad och utnyttjad, jag hade självförtroende kört i botten och var bara en spillra av mitt tidigare självsäkra och drivna jag.

Och det är den perioden jag kopplar till min nuvarande övervikt. Jag tror att jag och resten av världen ser min kropp och tänker misslyckad, osäker, ovärdig kärlek, psykiskt sjuk. 

Det var dagens aha-upplevelse.

Sedan vet jag ju också att detta handlar om mer än jag som individ. Hela samhället ser ju faktiskt tjocka som lata och ohälsosamma. Och smal och vältränad som lyckad och hälsosam. OBS, jag stödjer inte den bilden, jag säger bara att så ser fördomarna ut.

Kanske borde jag kämpa emot. Joina den kroppspositiva rörelsen. All respekt till de kvinnor som klarar det. För jag vet att för mig är det lättare att gå ner 10 kg än att ändra min inställning till min egen kropp.

*Lyrica är en medicin som används för att behandla ångest. Min erfarenhet av den är dålig. Den gör att man går upp i vikt, vilket väl är en acceptabel biverkning. Men den gjorde mig också hög och flummig. Jag har vänner som ätit den som blivit väldigt beroende. De har fått höja dosen ofta för effekt. Till slut har de tagit maxdos, men fortfarande mått dåligt. Bara det att de mått ÄNNU sämre utan Lyrica. Så de har kommit tillbaka till ruta ett men med ett beroende. 

Jobb och barn

Jag tänker mycket på min egen barndom sen jag fick min bebis. Något som jag ofta landar i är att mina föräldrar, framför allt mamma, nästan alltid brast i sitt föräldraskap när hon var trött efter jobbet. Mina föräldrar hade tre små barn och jobbade heltid. Säkert vanligt för de flesta familjer, speciellt i arbetarklassen. Och medelklassen kanske någon (förmodligen mamman) har råd att arbeta deltid. Eller köpa sig hjälp. När min mamma var trött efter jobbet, det var då hon skrek och tappade humöret. Det är så nedslående att tänka sig att uppfostran av och omtanken om sina egna barn kan påverkas av något så simpelt som lönearbete.

Nu hade mina föräldrar det bra jämfört med många andra. Jag tänker på tex ensamstående med timanställning, kasst betalt och såklart osäker anställningsform. Cudos till alla dem som orkar hålla humöret med sina barn.

Planer på att plugga

Hej bloggen! 

Jag planerar för fullt för mina studier i höst. Då är min son nästan ett år. Någon som vill berätta hur det är att ha en ettåring i familjen? Jag skall nämligen studera och vara föräldraledig. Min plan är att läsa när han sover eller är sysselsatt. Och skriva uppgifter osv på kvällar och helger. Jag vet att jag kan fixa det. Men jag vill inte att det skall gå ut över mitt barn, mina studier. Det är det viktigaste.

Hejdå bloggen!

Jag läser och läser…

Jag dras till att läsa böcker om barnuppfostran (nu är det där igen, ordet ”uppfostran”, vad kan man annars kalla det?). Det började med att jag läste Ditt kompetenta barn av Jesper Juul när jag var gravid. Och hade jag inte gjort det så tror jag att jag hade använt mig av samma uppfostringsmetoder som min mamma. Det vill säga ett relativt auktoritärt föräldraskap där barnet lyder vad den vuxne säger, utan diskussion. Det fick mig att som barn känna mig trygg, och därför har jag tänkt att det är rätt sätt. Men jag har funderat om kring det.

Observera att mitt barn är 4 månader, så jag har ingen som helst erfarenhet av uppfostran av mitt barn. Det enda jag har erfarenhet av är att knyta an, vara nära och försöka bevara lugnet… Vi får se hur det blir i framtiden.

9789175033266

För tillfället läser jag Juuls bok Aggression: ett nytt och farligt tabu. Den handlar om att aggression alltid är ett tecken på något. Barn är inte aggressiva utan anledning, eller för att det skulle ligga i deras natur. Han jämför med att man förr i tiden ofta satte etiketten ”hysterisk” på en kvinna som uttryckte känslor, utan närmare förklaring. Fortfarande sätter man etiketten ”aggressionsproblematik” utan närmare förklaring på barn.

En annan bok jag tycker mycket om är Växa inte lyda. Såhär står det om den på Bokus:

”Fostran är, när den fungerar, en ömsesidig process”, skriver Lars H Gustafsson. Därför diskuterar och ifrågasätter han de nyauktoritära uppfostringsprogrammen som använts under senare år (belöningssystem, ignorering och time-out) och förespråkar en kombination av kunskaper om barns utveckling och att våga lita på sin föräldraintuition.
Växa – inte lyda är en bok om barnets rätt att vara en egen individ. Den är nytänkande och sprängfylld med pepp, reflektion och idéer till dagens föräldrar.

Tips på andra böcker mottages tacksamt!