Mat & barn

Här om veckan var vi i affären och stod och valde vårt lördags-godis, jag och min sambo. Bredvid oss stod en mamma med sina två barn. Pojken (ca 6 år) plockade godis, men inte flickan (ca 4 år). Flickan sa att hon tyckte om surt godis, mamman sa med sträng röst ”du vet att du inte får något godis, för du åt inte upp din middag”.

Mamman genomförde alltså hotet ”ät upp, annars får du inget godis”. Det gjorde så ont i mig att se detta. Klump i magen. Mammans föräldraskap handlade helt klart om att föräldern säger, barnet lyder. Att inte äta var trots från barnets sida. Och skulle straffas.

Jag och min partner har pratat en del om hur vi vill fostra vår son. Hur mycket skall barnet få bestämma? Något som vi är överens om är att sådant som gäller det som barnet själv vet bäst, måste barnet få bestämma. Tex om man är mätt eller hungrig. Har man ätit halva portionen och är mätt, ska man inte tvingas äta resten. Minns ni hur fruktansvärt det var att bli tvingad i mat? Mycket värre än idag som vuxen. Jag tror bl.a. det beror på att som barn var man mer in tune med sina behov. Idag äter jag oftast efter klockan snarare än efter hunger. Frukost sker vid denna tiden, lunchen denna…

Sen förstår jag också att mat kan vara makt/kontroll för barn. Men jag tror man förvärrar barns maktutövande genom att tvinga dem att äta. 

Undrar hur barn som blir straffade genom mat får för inställning till mat? Blir det något positivt, avslappnat, mysigt, ångestladdat?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s