Jag läser och läser…

Jag dras till att läsa böcker om barnuppfostran (nu är det där igen, ordet ”uppfostran”, vad kan man annars kalla det?). Det började med att jag läste Ditt kompetenta barn av Jesper Juul när jag var gravid. Och hade jag inte gjort det så tror jag att jag hade använt mig av samma uppfostringsmetoder som min mamma. Det vill säga ett relativt auktoritärt föräldraskap där barnet lyder vad den vuxne säger, utan diskussion. Det fick mig att som barn känna mig trygg, och därför har jag tänkt att det är rätt sätt. Men jag har funderat om kring det.

Observera att mitt barn är 4 månader, så jag har ingen som helst erfarenhet av uppfostran av mitt barn. Det enda jag har erfarenhet av är att knyta an, vara nära och försöka bevara lugnet… Vi får se hur det blir i framtiden.

9789175033266

För tillfället läser jag Juuls bok Aggression: ett nytt och farligt tabu. Den handlar om att aggression alltid är ett tecken på något. Barn är inte aggressiva utan anledning, eller för att det skulle ligga i deras natur. Han jämför med att man förr i tiden ofta satte etiketten ”hysterisk” på en kvinna som uttryckte känslor, utan närmare förklaring. Fortfarande sätter man etiketten ”aggressionsproblematik” utan närmare förklaring på barn.

En annan bok jag tycker mycket om är Växa inte lyda. Såhär står det om den på Bokus:

”Fostran är, när den fungerar, en ömsesidig process”, skriver Lars H Gustafsson. Därför diskuterar och ifrågasätter han de nyauktoritära uppfostringsprogrammen som använts under senare år (belöningssystem, ignorering och time-out) och förespråkar en kombination av kunskaper om barns utveckling och att våga lita på sin föräldraintuition.
Växa – inte lyda är en bok om barnets rätt att vara en egen individ. Den är nytänkande och sprängfylld med pepp, reflektion och idéer till dagens föräldrar.

Tips på andra böcker mottages tacksamt!

Netflix utan chill

Här ligger jag framför Netflix, och bebis ligger bredvid och sover. Äntligen. Han blir ofta väldigt skrikig inför natt-sömnen, trots att han sovit bra hela dagen. Oh well, på ett eller annat vis somnar han. Min kille är ute på galej. Första gången på länge för honom.

Ville bara skriva ett kort inlägg och visa att jag inte glömt dig, bloggen.

Träffa släkten?

Söndagsmiddag med min partners morföräldrar igår. Det är härligt att få extra släkt på köpet. Jag är inte ironisk, jag gillar hans släkt.

Vi samtalade lite om en annan mamma. Hon hade inte klarat av att låta någon annan hålla hennes bebis, och inte heller varit så öppen med att låta andra träffa bebisen. Vilket var jobbigt för bebisens farmor framför allt. 

Det fick mig att fundera: vems är barnet? Jag menar, är det ett tvång att låta barnet träffa och få umgås med övrig släkt (undantaget om släkten är farlig för barnet såklart)? Jag minns även en krönika jag läste av en farmor som å sin sida inte ville hjälpa till med barnbarnen eller träffa dem. Personligen tycker jag inte att en mamma eller pappa behöver låta andra personer hålla bebisen om det känns otryggt för dem. Men jag tycker ju att man måste låta barnen träffa släkten. I första hand eftersom jag i mitt fall önskar att mitt barn får en nära relation med sin släkt. För mig var min farmor min räddning när jag växte upp. Och en nära relation är ju inget som kommer av sig själv.

Vad tycker du?

Hur hinner ni?

Oj, jag trodde jag skulle kunna sitta och blogga ensam framför datorn någon timme var kväll. Eh, nej. Antar att skriva från mobilen när bebisen ligger i babygymmet i tio minuter är mer verklighetsförankrat. Hur gör alla småbarnsmammor? Lady Dahmer har tre barn, varav en under året, och hon hinner dessutom måla tavlor?!

Min förlossningsberättelse är på gång iaf.

Min förlossningsberättelse

Min son kom i september 2016. När jag närmade mig min förlossning så läste jag maniskt förlossningsberättelser och jag lyssnade extremt mycket på förlossnings-poddar. Min favorit var Förlossningspodden – allt det där vi inte pratar om. Tycker så mycket om Emma Philipsson som har podden. Hon lyssnar så fint och står så 100% på den födandes sida.

När så förvärkarna drog igång så började jag skriva korta anteckningar i mobilen om vad som hände, för att minnas. Och kanske för att publicera. Så här är det.

Mitt beräknade förlossningsdatum var den 25e september 2016. Torsdag den 22e september så börjar jag känna en molande värk. Det gör inte ont, men det är en känsla jag inte känt tidigare. Jag kände inte heller under hela min graviditet sammandragningar. Vad är det?

På fredagen så hade jag ett besök hos min barnmorska, och hon sa att jag var redo att föda. Att min kropp var redo. Jag vet inte riktigt vad hon menade med det, men bebis hade varit fixerad ett bra tag. Min graviditet hade också varit ”enkel” och normal. Jag hade förställt mig att det skulle vara väldigt jobbigt att vara gravid, så det var inte så tufft som jag trodde. Lördag och söndag fortsätter med en molande värk.

På måndagen så vaknar jag med en liten blödning och slem på toalett-pappret. Det är mörkt slem, så jag förstår att det är slemproppen som avgår. Det bara kom och kom var gång jag var på toa. Trodde inte det skulle vara så mycket? Min partner blir nervös på jobbet och säger att han vill åka hem (han jobbar i Danmark, vi bor i Malmö). Jag säger att han inte behöver det. Blir inte orolig, bara entusiastisk, och jag tänker inte att det är på gång än på några dagar.

Pang! säger det bara på kvällen. Den första riktiga värken kommer och jag blir chockad över intensiteten. Jag trodde det skulle smyga sig på, inte komma med sådan kraft direkt. Det känns ungefär som sendrag/kramp i foten, men i hela bålen. Jag har som sagt läst mycket och lyssnat på mycket pod, men jag har inte gått nån profylaxkurs eller gravidtets-yoga. Så jag börjar med första värkarna googla på hur jag skall ta värkarna! Värkarna kommer oregelbundet. Hittar en metod som kallas dykmetoden som jag använder. Det handlar om att följa med i smärtan, helt slappna av och inte kämpa emot. Det fungerar helt okej i början, och jag kan framför allt ligga kvar i sängen när värkarna kommer och vila. Jag var så himla sugen på förlossning och hade sett fram emot värkarna, och vid det här tillfället var jag riktigt exalterad och glad. Jag tänkte wow, jag kommer föda imorgon. Så jag ber min partner stanna hemma på morgonen.

Jag har alltså de här oregelbundna värkarna hela natten, men de kommer tätare och tätare framåt morgonen, kanske var femte minut. Jag säger till min kille att han kan sova. Jag hade läst att det var bra att låta partnern sova. Men nu såhär i efterhand kan jag bli lite fundersam över det. Eftersom mitt värkarbete blev så utdraget så kände jag mig också väldigt ensam. Men jag berättar mer om det sen.

Så på tisdag morgon ringer jag in till förlossningen och meddelar att värkarna kommer var femte minut. Och då avtar allt. Värkarna bara dör ut. Besvikelsen… Jag och min kille har en mysig dag tillsammans. Vi åker ut till ett café på landet, vi tittar på kor och jag får en värk varannan timme kanske.

På natten till onsdagen har jag oregelbundna värkar, men jag kan sova emellan dem som tur är. Det gör så jävla ont att vakna med en värk. Jag hinner inte förbereda mig på smärtan, den bara tar över. Jag tycker synd om mig själv, och jag tycker synd om mig själv nu när jag skriver detta. Jag låter min kille sova. Han säger att han kan vara vaken med mig, men jag säger nej nej, sov du. Varför sa jag så? Det var bara för att jag läst att partnern ska få sova så hen är utsövd inför det aktiva förlossnings-arbetet. Tips till läsaren: gå på vad som känns bäst för DIG.

Så blir det onsdag och min kille är på jobbet. Vi har ständig skriftlig kontakt såklart. På kvällen går vi ut på en promenad och jag måste stanna och ta värkarna. Jag känner yes, nu måste det ju fan vara på gång! De kommer var 5-15 minut ungefär. Natten till torsdagen har jag hemska värkar, jag kan inte sova alls. Jag måste upp och stå vid varje värk och gunga med höfterna. Jag fixar att ta värkarna, men jag är så trött och jag känner mig så ensam. Det känns så frustrerande att det aldrig kommer igång på riktigt. När det är 5 minuter emellan så ringer jag in till förlossningen – då avtar de igen. Jag gråter.

Jag upplever att barnmorskorna som tar emot mina samtal på förlossningen tycker att jag är lite fånig. Det är som att de verkligen i sin ton säger ”du, lite förvärkar är väl inget att gnälla över, sånt här ser vi varje dag, du är bara en i mängden!”. Jag kan förstå att de tycker så innerst inne, men jag önskar att jag hade blivit mer bekräftad i att jag hade det jobbigt. Nu har det alltså blivit torsdag och jag har haft smärtsamma värkar måndag, tisdag, onsdag och till torsdag morgon. Jag gråter för att jag är så trött, ensam och uppgiven: värkarna blir inte regelbundna och förlossningen tar mig inte på allvar. De säger som ett mantra ”ta två Alvedon och ställ dig i duschen”. De säger ja, förvärkar kan göra lite ont. Men i min värld gör det sjukt ont! De ber mig höra av mig till kvällen så jag kan få en sovdos (en dos som stoppar upp värkarna och så jag kan somna). Det är ju dumt att sova mitt på dagen säger de. Såhär i efterhand så önskar jag att jag stod på mig lite mer. Eller att min kille gjorde det! Men han skulle aldrig gå emot något jag säger. Säger jag ”nej, ring inte” så gör han inte det. På gott och ont.

På torsdag eftermiddag kommer min kille hem lite tidigare. Det blåser och de kanske stänger Öresundsbron, så han vill inte chansa. MVC har drop in och jag önskar så att min barnmorska skall kunna ta emot mig. Vi sitter i väntrummet. När jag ser henne så ropar jag. Jag får gå före och komma in direkt till henne. Hon ser att jag har gråtit och hon ringer upp förlossningen. Det känns bra att hon tar mig på allvar. Men dessvärre säger förlossningen samma sak till henne. Hur som helst så bestämmer vi att hon skall kontrollera om jag har öppnat mig något på min förvärkar och så skall hon göra en hinnsvepning. När hon känner efter så säger hon glatt ”oj oj, detta är positivt!” och gör sen en hinnsvepning (det gör inte alls ont). Och när vi sätter oss och pratar berättar hon att jag är ungefär 2-2.5 cm öppen, så värkarna har haft någon effekt i alla fall – yes! Hon säger att hon vet att jag inte har sovit något, men att jag kan föda barn utan sömn. Och det är ord som jag bär med mig. Det var väldigt viktigt för mig att höra.

Vi går hemåt och jag får en värk på vägen (vi bor 5 minuters promenad ifrån). Väl hemma så beställer vi hem indisk mat och värkarna fortsätter att komma. Jag äter lite, tar en värk, äter lite till. Värkarna nu börjar bli riktigt smärtsamma och ungefär hälften av dem ”tappar” jag. Det vill säga, jag hinner inte med att andas och när jag inte hinner med värkens början och andas, då tappar jag det, och bara skriker och gråter i smärtor. Sen går jag tillbaka och fortsätter äta. Klockan är nog 18.30 vid denna tiden, och värkarna är regelbundna. Men jag har hört att det skall vara regelbundet en timma innan man åker in (har ju ringt så många gånger utan att få komma in så…). Men min kille ringer in och säger att jag har tre värkar på tio minuter, och då säger hon bara ”välkommen in”. Jag undrar: om jag ringt in själv, hade jag fått komma då, eller hade de bett mig vänta en timme?

Jag har sedan ett dygn tillbaka behövt ställa mig upp för att ta värkarna. Jag står och gungar med höfterna, det känns skönt. Därför känns det jobbigt att behöva sätta sig i en bil. Värkarna påväg till KK, sittandes ner, gör riktigt ont. Jag hinner nog få en fyra-fem stycken och det tar ca tio minuter att åka till KK från oss. Min kille stannar vi övergångsställen och släpper över fotgängare – kanske en liten hint om hur lugnt vi tänkte att det var…

Han släpper mig vid sjukhuset för att parkera (så jag slipper sitta ned) och jag står i rökrutan och tar värkarna. Jag vill inte att någon skall se mig (nej, ingen stod där och rökte)! Vi kommer in på KK kl 19 och en barnmorska tar emot oss. Vi lämnar över informationen om min blodgrupp och mitt förlossningsbrev där det bla står att jag vill ha en ryggbedövning. Så får jag en värk till (yes, det slutade inte bara för jag kom in!). Det är då jag inser hur ensam jag varit, för barnmorskan stiger in i min bubbla där jag varit själv de senaste dygnen och säger saker som sänk axlarna, andas lugnt, jättebra, djupa andetag och så vidare. Jag blir så tacksam – jag är inte ensam!

Vi får ett rum och eftersom barnmorskan är ny så har jag en extra barnmorska samt en undersköterska – lyx. Alla tre var kanon mot både mig och min kille. Den ansvariga barnmorskan säger att hon har läst mitt förlossningsbrev, och det betydde också mycket att hon sa så. Hon säger att hon skall kolla hur öppen jag är och där efter så sätter de en ryggbedövning direkt eftersom jag är så smärtpåverkad. Jag känner mig fånig där jag ligger och skriker i värkarna utan kontroll (jag vill ju stå och ta värkarna!). Fånig för att jag tycker att det gör så jävla ont när jag bara är 2-2.5 cm öppen – jag har alltid sett mig själv som smärttålig. Min kille går ut för att parkera om bilen och barnmorskan kontrollerar hur öppen jag är. 7 cm. Jag har alltså öppnat mig jättesnabbt! Någon ryggbedövning hinns inte med. Min kille kommer tillbaka och jag säger glatt att jag är 7 cm öppen. Då ställer barnmorskan fram en ställning för mina ben och undersköterskan säger ”du kanske skall ta av dig linnet?” och jag förstår inte. Är det dags redan? Så drar hon av mig linnet, och barnmorskan ber mig krysta. Va, krysta, redan? De ger mig lustgas som jag inte alls gillar, för med den tappar jag andningen helt. Jag trycker på och efter kanske tre-fem krystningar så ligger han på min mage. Alldeles blöt och varm. Där är du ju! är mina första ord till honom. Jag kom in till KK kl 19.00 och han föds 19.43. 43 minuter!

Jag skall i ett annat inlägg berätta mer om hur det kändes efteråt. Om du orkade läsa hela min berättelse – tack!

Bakterier eller svamp?

Snart skall Amningsteamet på BB ringa mig, ska berätta för mig om jag har bakterier i bröstvårtorna eller ”bara” svamp. Kan verkligen rekommendera att ta hjälp av dem. Har besökt dem två gånger. Min son hade svamp i munnen, och plötsligt började det göra ont på mig när jag ammade. Bröstvårtan sved och brände, riktigt smärtsamt. Min son fick nystatin och det hjälpte. Jag behandlade med Pevaryl, men det var först när jag fick en tablett som det blev bättre. Nu är det i stort sett bra.

Snart tänkte jag skriva ner min förlossningsberättelse! Ser fram emot det.

Hur prioriterar mammor?

Det var lite svårt att få till tid för att skriva ett blogginlägg. Och jag som tänkte fortsätta studera till hösten. Hur fan ska det gå?

Jag läser ju en hel del bloggar. Bland annat Cissi Wallins. Jag håller med henne ibland, och ibland inte. För någon dag sedan så skrev hon om Madeleine Ilmrud:s blogginlägg som handlade om att det var ofräscht med kvinnor som inte rakar sig under armar och inte rakar benen. Min åsikt kring det är att herregud, låt kvinnor låta bli att raka sig utan att det skall vara en stor sak. Det är få kvinnor som låter bli att raka sig som ”ett feministiskt statement”. De bara inte rakar sig. Så.

Men det var inte det jag skulle skriva om. När jag läste Cissi Wallins inlägg så blev jag störd över att hon tycker att det är fascinerande att Madeleine prioriterar att raka sig:

Det första som slår mig är FASCINATION över att snart ha tio ongar och ändå prioritera att ansa/ta bort kroppshår när man har en stund över. Att det liksom ens finns med på priolistan. Min priolista under egentids-stunder innehållet mest ehh sova, läsa nyheter, kolla Netflix, skriva här, kanske få till ett ligg eller liknande. Att man har såpass mycket issues med naturlig hårväxt är väl både fascinerande och jävligt ledsamt.

 

När jag först läste inlägget så läste jag det som att Madeleine som mamma gjorde en märklig prioritering och att det kastade en skugga över hennes föräldraskap. Lite som de mammor som påpekar att man prioriterar märkligt om man går och tränar, eller går ut och dricker vin några timmar, eller slingar håret. Jag menar, man behöver inte vara en sämre mamma för att man gillar att ligga i badet och raka benen.

Jag hoppas inte Cissi menar alls på det sättet, utan bara berättar att hon själv inte prioriterar att raka sig. Men jag tycker man får vara lite försiktig så man inte hamnar i skamma andra kvinnor-fällan. Det räcker med att attackerar själva åsikten om hårrakning.

Alla mina tankar om barn

Så har jag äntligen lyckats skapa denna blogg. Det gick ju snabbt. Det är svårt såhär i början tycker jag, för det finns inte en enda läsare och jag vet inte alls vad det skall vara för ton i bloggen.

Men däremot så vet jag att jag önskar skriva om barn och barnuppfostran.

Barnuppfostran har en negativ klang, men jag vet inte vad för ord som kan vara ett alternativ? Uppfostran låter som något man gör med hundar: man får dem att agera så som det passar en, man lär dem att inte kissa på mattan och att bara äta när man sagt ”varsågod”. Det är ett förhållningssätt till barn som jag tror få i Sverige tycker är rimligt. Även om man väl vill lära barn att inte kissa på mattan.

baby-784607_960_720

Jag själv har en tremånaders son, och min plan är att i framtiden bli lärare och i förlängningen specialpedagog. I mitt huvud flyger det runt en massa tankar om mitt förhållande till honom, till vuxnas syn på barn, och bara på dessa få månader har jag blivit en annan mamma än vad jag trodde jag skulle bli. Enbart på gott, inte alls på ont (än så länge). Det har även hänt saker med mig: jag har konstaterat att jag kan inte bry mig om vad andra tycker och tänker i lika stor utsträckning som jag gjort tidigare. Jag har absolut inga tankar om att jag nu skulle vara någon slags expert på barn i och med hans födelse.

Mer om mig? Jag bor i Malmö i en lägenhet tillsammans med barnets pappa. Det är även hans första barn. Jag är feminist, och jag tror på barns okränkbarhet. Det låter kanske tomt, men för mig är det inte det.

Jag ville skapa bloggen för att jag ständigt går och tänker på företeelser kring barn, jag vrider och vänder på det i mitt huvud. Men tankarna har ingenstans att ta vägen – förrän nu. Hur personlig jag kommer bli får vi se. Jag tycker själv om bloggar som är en blandning av debatt och personligt.

Vi ses snart igen, bloggen.