Fortsätta.

Läste ett meme som var ”I’m just a girl, standing in front of a clock, asking it to be my kids bedtime”. Vissa kvällar är det kanske så. 

Men ikväll kände jag så mycket tvärt om. Ville inte att han skulle somna. Ville leka, gosa, lukta, skratta, busa mer. Min älskade plutt. 

Det är väl bättre

Hade en bild av hur det skulle vara att starta en blogg. Smarta inlägg på löpande band. Icke sa nicke! Min hjärna är inte på topp. Jag sover upphackat och har svårt att slappna av helt med bebisen (full uppmärksamhet).

Men mitt psyke är bättre. Började på Sertralin, och det är bättre, helt klart. Men inte perfekt. Men tror det blir bättre när jag börjar jobba och kan slappna av mer. Ska äta lunch och lyssna på pod, ska gå promenad på rasten… 

Två veckor kvar hemma. Sen jobb. Jag har först nu börjat jobba upp mer rutiner. Och så är det strax slut! Oh well.

Jag funderar på att helt börja använda denna blogg som dagbok. Att lätta mitt hjärta här. Förstår att nog inte många har intresse av att läsa det, men det gör ju inget?

Herrå!

Nattning

Hej bloggen!

Nu har jag träffat en läkare angående min nedstämdhet. Men jäklar vad svårt det var att få en tid.

Min partner pratade idag om att skaffa sovrutiner/nattningsrutiner för vår 6 månaders bebis. Detta eftersom bebisen somnar olika fort, ibland genom att bli buren, ibland bara läggas ner, ibland ammad. Min partner tycker vi ska välja ETT sätt. Men jag tycker det är lite tidigt att jobba in en rutin. Kanske lite väl optimistiskt också? Att en metod ska funka var kväll? Vi får se hur vi gör…

Är det hormoner eller patriarkatet?

Är fortfarande nedstämd. Satt i kö till vårdcentralen i 30 min utan att röra mig nämnvärt framåt så ännu ingen tid för att kontrollera detta närmare.

Drömmen är att få gå iväg och typ ta ett bad, ett glas bubbel, nån cigg (äckligt med cigg) – helst samtidigt. Drömmen är ännu mer att min partner skall ta barnet lite mer proaktivt än vad han gör nu. Blir så irriterad när han sitter och scrollar och jag byter blöja. Och säger jag att jag blir irriterad så säger han att jag måste ju be om hjälp. Men det är som vi har roller som chef och anställd: jag ska ge order om vad han ska göra. Och när vi ska iväg frågar han ”vad ska barnet ha på sig?”. Du är väl förälder också, varför måste jag alltid vara projektledaren? Suck. Det är som jag är förälder och han barnvakt (i kärlek är vi såklart jämbördiga). Och sen blir han sur om jag säger ”kan du vakta barnet medan jag duschar?”. Om du inte vill få höra att du vaktar kanske du skall step it up ang föräldraskapet? Suck igen.

Sååå… jag vet inte om jag är nedstämd pga hormoner eller att jag är utmattad. Eller om det bara är patriarkatet! Dvs irritationen över att min relation inte är jämställd. Och då är detta den absolut mest jämställda relation jag haft. 

Sex är inte jogging?

Jag läser om husfrids-sex hos tex Lady Dahmer och känner mig kluven. Vet inte vart jag skall stå.

För å ena sidan så har jag varit i relationer där männen har suckat och tjurat för vi inte haft sex nog ofta. I de relationerna har jag tvingat mig själv till sex för att få slut på hans tjurande. Det är så osexigt som det kan bli, och för mig kändes det väldigt jobbigt. 
Men å andra sidan så tycker jag inte det behöver vara en biggie att ha sex när man inte är så sugen initialt. För varför ses sex som så väsensskilt från andra aktiviteter? Jag vet att det är väsensskilt för att samhället gör det till det, men jag tror inte sex är det till sin natur. Att ha sex med någon ses inte som samma sak som att tex jogga med någon, basta med någon, massera någon – även om alla dessa aktiviteter involverar kroppen. Jag förstår att vi inte kan bortse ifrån samhällets idé om sex som något mystiskt, privat och väldigt reglerat (ha sex si, men inte så, så ofta men inte för ofta, med en gift partner, men inte för många olika partners osv). Och speciellt naturligtvis den kvinnliga sexualiteten. 

Men jag hade önskat att vi kunde jobba mot att ta ner sexet från en piedestal. Se det som en kroppslig aktivitet som vilken som. Jag önskar vi kunde rycka på axlarna åt den som låg runt mycket med olika personer. Och i förlängningen också till tex de kvinnor som visar brösten på badhuset (för nog är det besläktat: sex är något speciellt, privat och den nakna kroppen hör till sex, dölj den). Och sluta tycka att sexuella övergrepp var något oerhört skamligt och nått vi ska hålla tyst om, när andra typer av våld (ex överfallsvåld) inte är det.

Åter till husfrids-sexet. Jag har själv sex ibland med min partner utan att jag är sugen själv. Han skulle aldrig tjata eller tjura till sig sex, det är inte som jag ”ger efter” för honom. Hade jag känt mig tvingad hade det varit en annan sak. Men eftersom jag försöker ha en avslappnad relation till sex, att det inte behöver vara en big deal, så ser jag inte i min privata sfär sex så annorlunda än massage. Även om resten av samhället gör det.

Jag vill poängtera att jag inte säger att jag tycker andra kvinnor skall ta efter och ”släppa till”. Det jag säger är att det också kanske handlar om en grundinställning till sex? Hela samhällets syn på sex som något så extremt laddat med värderingar: romantiskt, vackert, syndigt, smutsigt, heligt… 

Det är inte så enkelt som att bara strunta i allt det som laddar sex. Men i min lilla bubbla så försöker jag strunta i det.

Men jag är som sagt kluven. Borde jag bara helt låta bli sex om jag inte är grymt upphetsad? Lurar jag mig själv? Är jag ett offer för patriarkatet? Är sex till sin natur något annat än andra kroppsliga aktiviteter?

Suck.

Mår inge bra. Psykiskt. Grät en skvätt imorse, och har som en liten orosvind i mig. Funderar på om jag ska ringa vårdcentralen. Funderar på om det kan vara sköldkörteln. Funderar på om jag behöver prata med någon? Eller om det är såhär den kan vara utan sömn, med bebis som kräver sitt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Avvakta några dagar antar jag. 

Amningsstrejk…

Det är ju ironiskt att jag skrev om mat med tvång/som straff. Min bebis har nämligen börjat amnings-strejka. Det har han förvisso gjort i kanske 3-4 veckor nu, men det är först nu det börjar bli riktigt tufft eftersom det känns som mer än en fas efter så lång tid. Och det är ju så lätt att säga en sak eller ha en ståndpunkt, men så svårt när det väl händer en själv.

Min bebis äter bra på natten, men strular dagtid. Han skriker,  vrider sig eller bara vill göra något annat vid bröstet. Men ibland går det, ofta efter flera försök (jag tvingar honom inte, utan erbjuder några gånger, gör något annat, erbjuder igen osv). Han går upp i vikt som han ska.

Men detta håller på att bräcka mig. Jag känner mig dålig, avvisad, frustrerad, nedstämd, rådvill, ensam, som en dålig mamma… Egentligen handlar inte rädslan främst om att han inte får näring (som sagt, han går upp i vikt) utan om att vi måste överge amningen. Jag vill amma i minst 6 månader. Jag tror att det är det bästa för min son (respekt till alla som har annan lösning). Men jag kommer gå under om detta fortsätter, det är så psykiskt påfrestande! 

Nästa helg åker vi iväg ett dygn. Han är väldigt svår (/omöjlig) att amma lite sådär spontant på allmän plats. Så det stressar mig än mer. Jag vill inte åka som det känns nu. För bebisens skull. Och ikväll bråkade jag och min partner om detta för det känns som jag inte får något stöd eller att han ens lyssnar på mig ang detta som påverkar mig så djupt.

Imorgon skall jag i alla fall ringa Amningsmottagningen och se om jag kan få råd.

Suck…

***

Uppdatering:

Jag ringde Amningsteamet i Malmö och de sa att det var helt normalt. ”Den där lilla bebisen som ligger lugnt vid bröstet finns inte mer, han är stor nu!”. Sån hård sak att säga (egentligen inte kanske, men ni vet, hormoner och bräcklighet). Hon sa att han kommer vilja titta på allt annat, och att han är jättebra på att amma i sig snabbt vad han behöver. Så det som behövs är att jag skall försöka lugna mig! Skall fundera över vad jag kan göra för att inte påverkas så mycket av detta.

Mat & barn

Här om veckan var vi i affären och stod och valde vårt lördags-godis, jag och min sambo. Bredvid oss stod en mamma med sina två barn. Pojken (ca 6 år) plockade godis, men inte flickan (ca 4 år). Flickan sa att hon tyckte om surt godis, mamman sa med sträng röst ”du vet att du inte får något godis, för du åt inte upp din middag”.

Mamman genomförde alltså hotet ”ät upp, annars får du inget godis”. Det gjorde så ont i mig att se detta. Klump i magen. Mammans föräldraskap handlade helt klart om att föräldern säger, barnet lyder. Att inte äta var trots från barnets sida. Och skulle straffas.

Jag och min partner har pratat en del om hur vi vill fostra vår son. Hur mycket skall barnet få bestämma? Något som vi är överens om är att sådant som gäller det som barnet själv vet bäst, måste barnet få bestämma. Tex om man är mätt eller hungrig. Har man ätit halva portionen och är mätt, ska man inte tvingas äta resten. Minns ni hur fruktansvärt det var att bli tvingad i mat? Mycket värre än idag som vuxen. Jag tror bl.a. det beror på att som barn var man mer in tune med sina behov. Idag äter jag oftast efter klockan snarare än efter hunger. Frukost sker vid denna tiden, lunchen denna…

Sen förstår jag också att mat kan vara makt/kontroll för barn. Men jag tror man förvärrar barns maktutövande genom att tvinga dem att äta. 

Undrar hur barn som blir straffade genom mat får för inställning till mat? Blir det något positivt, avslappnat, mysigt, ångestladdat?